Jag gillar idén av ECO, men inte idén jag+ECO=sant

Så...jag hade en bitterljuv helg, en helg i ironins tecken, en paradisdag, en helvetesnatt, en j*vlig bussresa hem, och en erfarenhet rikare som jag inte vill vara utan.(!!!) Jag har så mycket att säga om denhär helgen, detta blir ett utdrag.

Vi började vår resa till Green Turtle Lodge, som ligger utanför en avlägsen by, utanför Busua, utanför Takoradi, bortanför Cape Coast, bortanför Accra. Så långt från civilisationen man kan komma. Vi vaknade upp på lördagen, klev utanför stugan och möttes av sandstrand, palmer, vågor och paradis. Öde stränder vackra palmer, vackra vågor, vacker sand, vacker sol, vacker himmel. Ganska så fantastiskt start denna tidiga morgon. Dagen innan hade vi transporterat oss med diverse fordon i ca 8 timmar. De sista 2 i en taxi som tog oss så rural man kan komma. Ut i ingenstans, genom avlägsna fattiga byar. Sista halvtimmen, slungades vi fram och tillbaka i taxin när den tappert tog sig fram på skumpiga vägar i den becksvarta skogen. Rädslan kröp sig på när vi inte såg tecken på beach resort, turister eller bara människor och ljus för den delen. Efter ett bra tag såg vi skylten Green Turtle Lodge och så en pil som pekade vänster. Då lugnade nerverna sig. Vi kom fram...till ett knappt upplyst ställe, med några slöa hippie-européer sittandes i baren, som nattetid hade reception som funktion. Jag stod där och undrade "varför inga lampor?" medan jag hörde havets kraftfulla vågor.

Det visade sig att vi kommit till en ECO-friendly lodge. (Environment and Community friendly Lodge) Solcellerna på taket försåg vår stuga med el, tillräckligt för att låta lågenergilampan i taket lysa i 4 timmar per dygn. Mulltoan (också kallad miljötoalett) gjorde stugan mindre förtjusande. Ironsikt att jag i Accra blir arg när elen går, ändå har jag hamnat på det ställe där man gör allt för att använda så lite el som möjligt. Hursom...följande dag var paradis. Öde stränder, tid för reflektion, njuta, slappa, vila, läsa, spela kubb, äta, svalka sig i enorma vågor, dricka färskpressad apelsinjuice, njuta lite till, vila lite till, äta lite till.

Solen gick ner, mörkret la sig. Oljelamporna tändes, även så en eller annan lågenergilampa.

Kvällen kom och vi skulle få uppleva det som gett upphov till namnet på stället. Green Turtles(!)

Otur, inga turtles. Vi gick långt och länge och långt och länge, sen vände vi och hoppades på bättre tur på tillbakavägen. Otur, inga turtles!

Tog en drink i baren, en god blanding av Amarula, mjölk och Takai. (Det ska jag bjuda på i sommar kära vänner.) Takai är en Ghanaiansk likör gjort på kaffe och choklad (superb!) Satt och lyssnade på vågorna, tittade på den mörka mystiska omgivningen tills det var dags att lägga huvudet på kudden.

Denna natt sov vi i en dorm. Ett rum utan el (varken lampa eller fläkt) och utan vinddrag(svettigt). Denna natt sov jag 3 timmar utav de 8 jag låg på madrassen på golvet. Värmeslag, svett- och panikattacker avlöste varandra. Jag smög ut på trappan och andades djupt. Försökte slappna av, bli nerkyld av den faktiska vind som blåste in från havet. Ironiskt var det att ligga och lyssna på vågorna, att veta om att vinden slår emot och far förbi vårt rum utan att bry sig om att kyla vår kroppar på vägen. Ironiskt var det. Hade jag haft modet att gå ut i mörkret, och famla fram med mobilen och månen som mina enda ljuskällor, hade jag gått ner till stranden och njutit av vinden och vågorna.

Morgonen efter. Lagom gott humör. För att inte komma hem för sent tog vi taxi till Takoradi vid 10 för att hinna med bussen till Accra vid 12. 11.30 var vi i Takoradi, kl.14 gick bussen. 15.15 stannade bussen på en landsväg, sönder. 16.45 kom ersättningsbussen. Vid 20-tiden anlände vi till Accra. 10 timmar på vägen, 4½ timmes försening. Utmattning deluxe.

Har aldrig känts så bra att komma hem. Hem, hem, hem, ja mitt hem i Accra, Ghana. Det kändes bra att komma hem.

Det var en konstig helg, paradis med en twist.