syskonkärlek på riktigt

Åh, imorgon kommer Marilyn:) jag saknar henne! Imorgon imorgon imorgon. Wiiho!

Saknar min bror också:)

Åh, mina syskon är guldvärda även om vi bråkat mängder så har vi också skrattat som bara den, så som syskon ska göra. Alla fjantiga lekar och danser, påhittade språk och diverse nyuppfunna maträtter efter mycket experimenterande i köket. Ett minne är när vi tvingade Nikoi att leka dotter till oss storasystrar;

När vi var små så lekte vi alltid att jag och Marilyn var mammor, jag hette Silvia och Marilyn; Guldia. (Marilyn har alltid varit lite exklusivare än jag) Våra dockor var våra barn, Nikoi fick också vara med o leka ibland då klädde vi ut honom till tjej i gul klänning. Väldigt söt var han, kort lockigt hår, tjocka kinder och röda läppar (läppstiftet var vi inte sena med o kleta på) Ibland eller oftast så hittade jag inte min docka, jag var lika slarvig då som jag är nu, då fick Nikoi "leka" med dockan, som han först var tvungen att hitta. (perfekt för mig för då slapp ju jag leta, 2 flugor i en smäll!) Förmodligen var den borttappad bakom en bokhylla eller på något udda ställe som på toaletten. Där satt han på mitt stökiga rum i flertalet minuter medan jag och Marilyn var på promenad i "stan"(läs lägenheten). Nikoi hade inte så mycket emot att leka tjej om det var för att han lättare fick vara med i leken eller för att han rätt utav gillade det vet jag inte... Det var bekymmerlösa tider de, då man blev serverad allt på guldiga fat, eller ja...jag på silvriga kanske.

Den tiden saknar jag.

Nikoi, det stora busfröet och Marilyn Mademoiselle Exclusive; mina kära syskon:)