It's all about food

Mat, en av livets stora njutningar.

Igår var jag och de andra Skandinavierna på Golden Tulip Hotel och åt middag. Supergott och supertrevligt! :) Och ikväll följde Nikoi med när vi åt Etiopiskt på en restaurang här i East Legon med en grupp vänner från uni.

Vi åt buffé som bestod av goda sallader, röror och bröd. Fisk, kött och kyckling, ris och pasta. Kakor, frukt och desserter. Gott gott!

Vi åt injera, en matig pannkaka som man äter med händerna tillsammans med olika röror, linsröra med olika kryddning, spenatröra, kålröra, bönröra, och även diverse köttröror. Gott gott!

Reflektion: Ofluffiga kanelbullar / Min och Ghanas månadsdag

Kanelbullar, då var dem färdiggräddade. Trots att inte degen jäste blev det ändå relativt fluffiga kanelbullar. Och bara det är ju fantastiskt!

Jag snålade med pärlsockret iomed att degen inte jäste, jag tänkte som så att pärlsocker får endast dem högklassiga kanelbullarna!

Har nu varit här i två månader, dagen höll på att springa förbi mig, men så kom jag o tänka på det, 20 januari anlände jag. Så fint, att jag lyckas tajma in det med kanelbullar. Vilket fint sätt att fira min och Ghanas två-månaders-dag på :)

*

Så hur har dessa två månader nu varit...ja som jag skrev så har vissa dagar varit fyllda av frustration men alla andra dagar har varit fyllda med harmoni. Jag har slutat få dem här 'huggen' i hjärtat som jag får hemma i Sverige när jag känner mig stressad eller nervös inför något. När jag kom o tänka på det tog jag mig en funderare. Vad är det som har påverkat mig?

*

Är det de icke-stressande folket i Ghana, som tar dagen som den kommer, sitter ned medan de äter till skillnad från oss som springer med mackor, drickyoghurt och falafelrullar i handen, bara för att hinna med den där bussen, eller tåget, eller hinna i tid till mötet som börjar prick åtta och är man inte där åtta så får man gå in i rummet med svansen mellan benen och be om ursäkt. Är det de. Eller är det solen och värmen som får själen att må bra, att man slipper svära och huttra och må fysiskt dåligt över kylan som biter eller vinden som piskar. Eller är det perspektivet man får på livet när man ser männsikor som bor i 'hus' med plåttak som ger vika för minsta lilla storm, eller är det när man ser barn och äldre tigga på gatan för att det verkligen är sista utvägen, eller är det när man träffar männsikor som jobbar dagarna i ända för att få livet att gå ihop, nätt och jämnt, nätt och jämnt. Jag vet inte, jag vet inte vad det är, men oavsett så är det en skön känsla att veta att jag slappnar av...kanske lite för mycket. Som jag sa till en vän häromdan, "jag pluggar alldeles för lite och har alldeles för kul" Men det är väl så det ska vara, på en utbytestermin långt, långt hemifrån.

En söndag på Pawpaw Avenue

Ja vardagen infinner sig även i Ghana, här på Pawpaw Avenue.

Idag körde jag till affären två gånger om för att den inte öppnat när jag kom dit kl.10. Söndag=kyrkan och därmed öppnar äffarer inte förrän kyrkbesöket är över. And only God knows how long that will take.

Har sökt jobb via Manpower och är väldigt exalterad över det. Ni vet när man har känslan av att man passar perfekt för ett jobb och ingen annan kan vara bättre passande än en själv. Den känslan har jag nu, men den kommer förmodligen försvinna ganska snabbt. Ja, om en vecka eller två när jag ännu inte fått svar och inser att det var för hård konkurrens. Men men, man måste ju testa.

Nu är det dags att skura badrummet. Det blir så snabbt smutsigt då sand blåser in genom myggnätet som sitter för det öppna fönstret. Och ja, det märks att jag delar badrum med två män. En äldre en yngre, spelar ingen roll, män. Dem verkar ha en tendens att förbise smuts och tycka att allt är lika fräscht i smutsens närvaro. Undrar om dem kommer se någon skillnad efter mitt städingrepp??

Och sen, vet ni vad, sen ska jag baka. Och inte vad som helst. Utan jag ska baka kanelbullar. Mamma skickade med pärlsocker och kardemumma från Svealand och detta är dagen då det händer. Kanelbullar i Ghana! U.n.d.e.r.b.a.r.t.

Här kommer lite bilder från igår. Hoppas ni har en fin söndag, jag hörde att solen sken i Lund!

denhär bilden tog Nikoi på sig själv, så jag antar att han vill att jag ska lägga upp den, haha :p

småkusinerna leker i vattnetbrynet, vågorna var höga så dem fick inte gå långt ut

jag läser boken eat pray love

Tutti frutti

Igår inhandlade jag ananas, mango, banan och apelsiner och gjorde nu på morgonen en fruktsallad som jag åt med kardemummapannkaka. Yumyum! Jag är ju ingen 'fruktig' person men det känns ju totalfel att inte göra exotisk fruktsallad när jag har världens tillfälle att göra det!

Om någon timme, eller två, ska jag bege mig till La (där farfar och all släkt bor) och sedan till stranden med Nikoi och lite småkusiner.

Vad hittar ni på mina vänner, en helg som denna?

update

Tror jag måste göra en update för att skipa Green Turtle Lodge rättvisa.

Stället var otroligt, stranden, den öde stranden, omgivningarna, naturligheten, havet och solen.

Stället var fascinerande och det gjorde nånting med mig. Det satte mig i någon slags reflektions-mode. Över livet, allt och inget, vårat vara på jorden, våran connectedness med världen och hur disconnected jag var där. Mobilen utan täckning, långt ifrån civilisation, as we know it, långt ifrån det jag är van vid, långt ifrån. Men det var en härlig och konstig känsla på samma gång, att vara så avskärmad, härligt underbart och underligt skrämmande. Jag tror jag upplevde någon slags känsla av att bara vara mig själv, med mig själv och just det påverkade mig för det har aldrig hänt innan. Men det var coolt, väldigt. Och vackert, otroligt.

Jag gillar idén av ECO, men inte idén jag+ECO=sant

Så...jag hade en bitterljuv helg, en helg i ironins tecken, en paradisdag, en helvetesnatt, en j*vlig bussresa hem, och en erfarenhet rikare som jag inte vill vara utan.(!!!) Jag har så mycket att säga om denhär helgen, detta blir ett utdrag.

Vi började vår resa till Green Turtle Lodge, som ligger utanför en avlägsen by, utanför Busua, utanför Takoradi, bortanför Cape Coast, bortanför Accra. Så långt från civilisationen man kan komma. Vi vaknade upp på lördagen, klev utanför stugan och möttes av sandstrand, palmer, vågor och paradis. Öde stränder vackra palmer, vackra vågor, vacker sand, vacker sol, vacker himmel. Ganska så fantastiskt start denna tidiga morgon. Dagen innan hade vi transporterat oss med diverse fordon i ca 8 timmar. De sista 2 i en taxi som tog oss så rural man kan komma. Ut i ingenstans, genom avlägsna fattiga byar. Sista halvtimmen, slungades vi fram och tillbaka i taxin när den tappert tog sig fram på skumpiga vägar i den becksvarta skogen. Rädslan kröp sig på när vi inte såg tecken på beach resort, turister eller bara människor och ljus för den delen. Efter ett bra tag såg vi skylten Green Turtle Lodge och så en pil som pekade vänster. Då lugnade nerverna sig. Vi kom fram...till ett knappt upplyst ställe, med några slöa hippie-européer sittandes i baren, som nattetid hade reception som funktion. Jag stod där och undrade "varför inga lampor?" medan jag hörde havets kraftfulla vågor.

Det visade sig att vi kommit till en ECO-friendly lodge. (Environment and Community friendly Lodge) Solcellerna på taket försåg vår stuga med el, tillräckligt för att låta lågenergilampan i taket lysa i 4 timmar per dygn. Mulltoan (också kallad miljötoalett) gjorde stugan mindre förtjusande. Ironsikt att jag i Accra blir arg när elen går, ändå har jag hamnat på det ställe där man gör allt för att använda så lite el som möjligt. Hursom...följande dag var paradis. Öde stränder, tid för reflektion, njuta, slappa, vila, läsa, spela kubb, äta, svalka sig i enorma vågor, dricka färskpressad apelsinjuice, njuta lite till, vila lite till, äta lite till.

Solen gick ner, mörkret la sig. Oljelamporna tändes, även så en eller annan lågenergilampa.

Kvällen kom och vi skulle få uppleva det som gett upphov till namnet på stället. Green Turtles(!)

Otur, inga turtles. Vi gick långt och länge och långt och länge, sen vände vi och hoppades på bättre tur på tillbakavägen. Otur, inga turtles!

Tog en drink i baren, en god blanding av Amarula, mjölk och Takai. (Det ska jag bjuda på i sommar kära vänner.) Takai är en Ghanaiansk likör gjort på kaffe och choklad (superb!) Satt och lyssnade på vågorna, tittade på den mörka mystiska omgivningen tills det var dags att lägga huvudet på kudden.

Denna natt sov vi i en dorm. Ett rum utan el (varken lampa eller fläkt) och utan vinddrag(svettigt). Denna natt sov jag 3 timmar utav de 8 jag låg på madrassen på golvet. Värmeslag, svett- och panikattacker avlöste varandra. Jag smög ut på trappan och andades djupt. Försökte slappna av, bli nerkyld av den faktiska vind som blåste in från havet. Ironiskt var det att ligga och lyssna på vågorna, att veta om att vinden slår emot och far förbi vårt rum utan att bry sig om att kyla vår kroppar på vägen. Ironiskt var det. Hade jag haft modet att gå ut i mörkret, och famla fram med mobilen och månen som mina enda ljuskällor, hade jag gått ner till stranden och njutit av vinden och vågorna.

Morgonen efter. Lagom gott humör. För att inte komma hem för sent tog vi taxi till Takoradi vid 10 för att hinna med bussen till Accra vid 12. 11.30 var vi i Takoradi, kl.14 gick bussen. 15.15 stannade bussen på en landsväg, sönder. 16.45 kom ersättningsbussen. Vid 20-tiden anlände vi till Accra. 10 timmar på vägen, 4½ timmes försening. Utmattning deluxe.

Har aldrig känts så bra att komma hem. Hem, hem, hem, ja mitt hem i Accra, Ghana. Det kändes bra att komma hem.

Det var en konstig helg, paradis med en twist.

nuet

Sitter på terassen, äter min frukost. Tittar ut över trädgården och gatan utanför. Bilar kör förbi, motorcyklar likaså, lite för snabbt. Människor promenerar förbi, den ena väster den andra österut. Inser hur bra jag har det, här i värmen, jag uppskattar det faktum varje dag, men än lite mer när jag tänker på nuet. Om några veckor kommer syster, då sitter vi där tillsammans. Bror är ju redan här...men han sover i vanlig ordning. Om ytterligare några veckor sitter jag här med Assal och Tessie, då skär vi upp färsk frukt och äter till frukost. Ananas, banan, papaya, mango.

Om några timmar åker jag till en beach resort över helgen, Green Turtle Lodge. Relaxation deluxe.

Känsliga läsare...be aware / Man kan inte få för mycket av det goda

Hade gärna firat 8:e mars på ett bättre sätt än vad jag gjorde. Jag hade sett fram emot intressanta föreläsningar och diskussioner på Poli Sci dept på Uni, men åååh nej.

Det började tidigt på morgonen, vid 3 då vaknar jag och känner mig febrig samt att huvudet och magen värker, jag springer snabbt på toa. En timme senare kommer allt jag ätit under den föregående dag upp. Jag somnar om och vaknar på morgonen med huvudvärk till tusen, fortsatt feber, illamående och uttorkning.

Vi åker till sjukhuset, tar blodprov, testar för malaria; negativt. Får lite medicin, känner mig inte bättre, men åker hem ändå. Mår fortsatt dåligt, får panik "tänk så dör jag". Kan inte äta, knappt dricka, svag som bara den, kan inte sitta upp och varenda steg jag tar ner mot bilen får mig att andas tungt av utmattning. Vi åker in till sjukhuset vid 6-tiden. Jag måste ha dropp, jag känner det, har aldrig känt mig så svag.

Jag ligger ner i baksätet, dem oasfalterade skumpa-dumpa-vägarna får mig att må än mer illa, i magen känner jag vattnet åka fram o tillbaka, "jag vill bara bli bra" det är allt jag tänker. Jag har aldrig varit så sjuk.

Väl där, på ett privatsjukhus, som anses vara Ghanas bästa, tar dem blodtryck; 90/49. Jag kommer snabbt in i ett rum med vita kaklade väggar och får lägga mig ner på en säng med vita mjuka lakan. En vänlig sjukskötare förklarar pedgogiskt att han ska sätta dropp, att det kommer göra lite ont och hur mycket bättre det kommer kännas efter en stund. Jag får lite olika mediciner via droppet och mår 'genast' bättre. Kanske är det känslan av att "jag blivit räddad" som får mig att slappna av. Efter ett tag känner jag hur huvudvärken släpper delvis. Jag stannar kvar över natten, sover tungt, men fortfarande väl medveten om att jag måste hålla handen rätt, så att droppet inte slits av vid hastiga rörelser i sömnen.

På morgonen vaknar jag, går på toa, mina ögon är svullna och huvudet är fortfarande tungt, men mycket mycket bättre. Aptiten är tillbaka, (no wonder, när jag inte ätit på mer än 24 h) jag äter 'brown bread' med smör. Vid 11 tas droppet ut och jag får åka hem.

Jag är lyckligt lottad, som aldrig annars (peppar peppar) drar på mig sådana sjukdomar. Tack för det!

Lilla jag på sjukhuset

Bojo bojo bojo!

Dagsutflykt till Bojo Beach, cirka en timme utanför Accra. Atlanten på ena sidan och en vacker lagun på andra. För att ta sig över till stranden åkte vi båt över lagunen. Strålande sol. Klar himmel. Varmt vatten coh kraftfulla vågor. Ganska bra sätt att spendera en helgdag på.

African Girls

<-----------En av dem populära låtarna i Ghana just nu, med fotbollsspelaren Asamoah Gyan!

Min födelsedag...

...blev en alldeles underbar dag. Hade inte mycket planer för dagen, den bara utvecklades till att bli bra på alla sätt o vis.

Jag och Ellen bestämde oss för att 'skolka' dagens lektion (BUSIGT!) o åka in till Osu för att göra manikyr och pedikyr, som jag fick i present av Ellen. Kändes riktigt lyxigt att få skämma bort sig så på sin födelsedag.

När våra naglar blivit målade i fina färger gick vi till ett lunchställe i närheten och åt stora goda sallader. Nöjda och belåtna satte vi oss i en taxi hem. Pga den tunga trafiken tog det oss en timme att komma hem, vad som vanligtvis kan gå på 15 min.
Väl hemma, gjorde jag mig iordning för att gå ut o äta middag med Paps o Priscilla! Kinesiskt blev det. Det avlsutades med en tårta som personalen bar in samtidigt som de sjöng för mig. Och jag fick blåsa ut ljus på tårtan, iih, då vet man att man fyller år på riktigt. :)

Efter det begav jag mig till campus för att möta upp med vänner och sedan ge sig ut i dimman. (skämt åsido) Kvällen bjöd på drinkar och dans hela natten lång. Hade en underbar dag och kväll:) Vill passa på att tacka för alla gratulationer hemifrån i form av sms, facebook-meddelanden, kort, telefonsamtal och skype-dater! Tack tack tack! :)

den 5:e februari 2009...

...då skrev jag ett inlägg som jag fortfarande tänker på idag. Jag skriver detta nu, för att jag kan känna det som jag så gärna ville då.

Typ som att fånga ett ögonblick

"idag har jag matat apor och badat i vattenfall"

Tidigt på morgonen, innan solen gått upp satte vi oss i en minibuss som tog oss till Volta region, mer specifikt Tafe-Atome Monkey Sanctuary och Wli Waterfall.

Aporna i Tafi-Atome som beskrivs som gudar av lokalbefolkningen, tas väl omhand om och matas dagligen, om inte av oss turister så av befolkningen själva. Vi hade med oss bananer ut i skogen, när vi gick på vår hike för att hitta aporna. Denna tidiga morgon var dem svårfunna, men när dem väl tittade fram blev jag otroligt fascinerad. Sträckte man fram en banan skalade dem den och ryckte snabbt frukten ur handen för att hoppa högre upp i träden och njuta av födan.

Efter en timmes eller mer, skumpande körning från the Monkey Sanctuary nådde vi platsen där vi skulle starta vår vandring för att kunna ta oss till Wli waterfalls. Vår guide, minns jag inte vad han hette eller vad han sa, för jag var hela tiden ett steg bakom, med kameran i högsta hugg och ögon som spejade efter unika djurarter och eller vyer.

Aporna var det mest exotiska jag såg den dagen, men vilken natur, men blev ju amazed vart man än vände blicken. Cirka 45 minuters vandring in i regnskogen och sedan var vi framme, vid detta fantastiska vattenfall. Vi tog ett dopp, och det var nog nått av de coolaste jag gjort i badväg, haha. Vilken känsla det var att stå under ett vattenfall som forsar ned med sådan kraft. Jag hade dock fullt upp med att hålla linserna på plats och fick blunda största delen av tiden. Men känslan var där!

en vecka av frustration

Usch! Denna vecka, frustration, frustration, frustration! El, internet, vatten, basic necessities of life...typ. Vilka stressmoment. Och on top of that, värme som gör en matt som bara den. Man orkar knappt sitta vaken på lektionerna för att värmen får en att vilja lägga sig ner, slänga ner ögonlocken, slappna av i hela kroppen och återfå energi. Men värmen, jodå jag gillar den, den ÄR underbar och skön och härlig. Att , i mån av tid, kunna åka till stranden och njuta, ta ett dopp, en drink, och en blunder. Jodå, det är bra här, men när droppen faller som för bägaren att rinna över då hjälper inte värme, sol eller annat fint.

Tog en promenad i eftermiddags, efter att jag kommit hem från Uni, jag gick ner för gatan här i Bewaleshie och inhandlade en glödlampa till min fina lampa, samt ett par flipflops, bra att ha när man springer upp o ner i huset och i trädgården. Nu håller solen på att gå ner, ännu en kväll här i Accra. Jag sitter på terassen, det fläktar, internet funkar, elen likså. Och vattnet, inte att förglömma, pumpas numera upp och ut i handfatet. Total lycka, de må jag säga.

Imorgon blir en tidig morgon, då bär det av till Volta region redan kl 5. Kommande bilder får tala om hur resan blev, förhoppningsvis fantastisk!

Jodå men jag mår bra...

Jodå, men det var helt okej att ligga vid en infinity pool hela dagen med utsikt över Accras bergsområden, äta god mat och dyrka solen.

Sen var det också helt okej, att gå uppför en allé av palmer, heeelt okej, kändes inte alls exotiskt!

Och att se stjärnfrukter växa live på träd i botaniska trädgårdar tillhör också vardagen...

Samt att besöka vackra vattenfall i regnskogen, ganska mediokert.

Förlåt för ironin - det var underbart. Hillburi Hotel, Botanical Gardens of Aburi och Asenema Waterfalls gjorde min helg! Och Ellen såklart!

1 month of goodness!

Dagarna springer forbi, idag har jag varit har en manad. Kan ni fatta? Det kan inte jag!

I helgen var jag och min svenskvan Ellen i Aburi, underbara vyer och underbar natur. En stillsam helg, bilder kommer sen! Igar besokte vi en salsaklubb, fantastiskt! Jag verkligen alskar det, musiken, rytmen, dansen. Det var inte bara pardans utan aven line-ups med dansrutiner, dar vek jag av. J*vlar vilka dansare! :) Det blir salsa nasta onsdag igen!

Det ar kul, man borjar komma in i rutiner...ja lite iaf. Man-tis ledig (ledig=plugga, stada, tvatta, chilla). Tisdag ar officiella pizza-dagar, da ar det 2 for 1 pa Pizza-inn. Onsdag ar det skola hela dagen, som numera kommer avslutas med salsa(!!!) Torsdag ar det skola, och numera ocksa kvallslektion i Ga (det sprak pappa pratar, jag vill jag vill, vill vill, atminstone forsta!). Fredag, sista forelasningen for veckan, sen relaxation. Helgerna ska jag utnyttja till resor! :)

Maste fa in motion pa schemat ocksa. Kanske blir det rutin pa morgonpasset pa gymmet som jag och Ellen ska prova pa imorgon!

Ja jag vet, trakigt med text, bilder kommer, ja loovar! :)

Gift och annat fantastiskt naturen erbjuder

En kväll nu i veckan när jag gick mot badrummet för att borsta tänderna möttes jag av dendär äckliga varelsen. Min första reaktion var freeze...känsla av avsky, och sedan rädsla. Jag påmindes snabbt av att jag befann mig i Afrika, dvs här är spindlar dödligt giftiga. Freeze-mode höll i sig. Jag samlade mina tankar. Sprang till mobilen och ringde pappa, min räddare i nöden. Paniken vällde över när pappa inte svarade. Flyktväg: in på rummet. Hoppas på att inte bli biten av den dödliga (?) spindeln i sömnen. Tänk, att dö, i sömnen, av en giftig spindel. Då skulle jag haft en spindel på min dödsannons, nästan lite coolt. När pappa kom hem tog han lugnt och sansat myggsprayet och dödade den lilla krabaten. Faran var över. Jag sov gott.

Igår regnade det för första gången sedan jag kom. Vi hann precis avsluta föreläsningen (läraren släppte oss tidigare just p.g.a av det kommande regnet) och sen började det droppa. Vi hann ca 100 meter från salen och blev sedan fast under ett tak. Och nej, det gick inte att komma någonvart. Vinden ven och jag fick gåshud, kallt. På riktigt. Några minuter senare svängde en taxi in på gården - vi såg vår räddning. Bokstavligt talat slängde vi oss in i taxin. 2 sekunder i regn - totalblöta. Och vad vi skrattade. Regnet, åskan och blixten upphörde inte förrän... uppskattningsvis två timmar senare. Då tog jag bilen hem. Vattnet forsade på gatorna och avloppen vid sidan av vägen räckte inte till för att leda bort vattnet. Önskar jag hade kameran med mig. Men med all säkerhet kommer regnet snart igen. För att inte tala om när regnperioden kommer. Ska bygga på solbrännan tills dess:)