This is Life

Vi åkte på en weekend trip, en grupp int'l students och jag, till en beach resort, 25 km utanför Accra, Kokrobite.

Vårt lilla hus, på Big Milly's Back Yard var inrett med två dubbelsängar, en hylla och bord. Fläktar i taket och AC! Dessutom hade vi eget badrum, med dusch och toalett (som gick att spola). Detta mysiga hus, som rymmer 4, kostade 63 cedis per natt (ca 240 kr). I de två barerna kunde man beställa färskpressad juice och fruktdrinkar, köket serverade god frukost, lunch och middag.

Under klar stjärnhimmel och svajande palmer åt vi en utsökt middag på fredagkvällen. Maten följdes av västafrikansk dans, musik och akrobatik. Hela byn tycktes samlas för att underhållas.
Lördagkvällens liveband spelade reggae(!!!) highlife och hiplife tills sent och vi dansade till kläderna var blöta. Allt i varma vindar och under bar himmel.

På stranden och i vattnet låg fiskebåtarna tätt. Småpojkar-och flickor sprang omkring och var väldigt intresserade av oss turister. Några småpojkar vi träffade på sålde ananas på helgerna för att hjälpa föräldrarna att försörja familjen. Trots det åt pojkarna ingen lunch och knappt någon frukost. Vi köpte ett antal från dem, som de själva fick äta. Tacksamma blev dem, dessa charmiga, smarta pojkar.

William, flykting från Liberia, vandrade runt på stranden med en svart portfölj. I den förvarade han alla dokument, som intygade att han jobbat på MSF och FN, att han var flykting från Liberia och att han numera jobbade med Buduburam flyktingförläggning och sökte efter volonotärer, pengar, ja helt enkelt hjälp. Själv hade han ett bra jobb i Liberia, tills dess att kriget började, hans fru blev mördad och han och hans två barn tvingades fly från landet i båtar. Nu har han varit i Ghana sedan 2003. Trots den tragiska situationen håller han humöret uppe, kämpar vidare och tappar inte hoppet. Jag beundrar hans arbete extremt, för jag kan inte sätta mig in i hans situation. Han pratade om världens ledare och att Afrika behöver presidents for people och inte presidents for money. Jag fick känslan att han verkade besviken men inte uppgiven.

Besök http://www.buduburam.com/ om du vill hjälpa eller bara få lite information om flyktingförläggningen!

Jag hade en underbar helg.
Kryddig mat, varm sol, svalkande bad, underbar musik, underbara människor. Men också en reality check på livets bättre och sämre stunder.

This is life. Jag måste tillbaka.

Accra City Tour 22.01.11

I en söt minibuss, tillhörande International Programmes Office, åkte vi runt Accra, för att lära känna delar av staden. Med oss hade vi tre tjejer, som jobbar för universitetet, under ett år, så kallat national service. Ett års arbete som alla måste göra efter att man avklarat sin Bachelor. Så dessa tjejer, förmodligen runt vår ålder, tar hand om de int'l studenterna.

Rundturen ordnades för alla oss som inte åker på något speciellt exchange program, utan på individuella utbyten eller som jag, free mover.

Makola Market - The Heart of Accra. Lördagar och onsdagar är market days, då fylls gator och torg med försäljare. De som inte har en butik står med varorna i bunkar på huvudet, och här säljs allt mellan himmel och jord. Ser dem en Europé flockas dem omkring en. Sorgligt är det att se, barn, inte äldre än 12 år, stå o sälja vatten, apelsiner eller andra varor längs trottarerna. Här i bild, står en ung flicka och säljer, vad som ser ut att vara vitlök. Solen gassar hela dagen, hur dem står ut vet jag inte. Men när det handlar om att få mat för dagen - eller inte - finns det ingen annat val.




Här besöker vi Kwame Nkrumah Memorial Park. Om ni inte känner till honom, så känner ni inte mig tillräckligt bra. (skämt åsido) Kwame Nkrumah är den första presidenten i Afrika som ledde Ghanas frigörelse från Britternas kolonialvälde, 1957. En stor man alltså. Att beskriva honom som en nationalhjälte är nästan snudd på underdrift.

Inne i det gråspräckliga templet ligger Kwame Nkrumah begravd. Han dog i exil i Rumänien 1972. Vissa ( t.ex. min farfar, om möjligt Nkrumahs största idol) hävdar att han blev förgiftad av CIA. Detta för att förhindra kommunismens spridning.

Art Centre - Turistfälla

Nja, inte riktigt, men för turister, självklart. Fina hantverk, träskulpturer, västafrikanska trummor, vackra tyger och myket mer som en västerlänning finner exotiskt. Hade jag tillåtit mig själv hade jag kommit hem med kassar fulla.

Turen avslutades med lunch som vi köpte på ett av dem...ja tusentals food joints som ligger här och var och överallt. För 3 cedis (ca 12SEK) fick jag jollof rice (ris kokt i tomatsås och grönsker) och waakye (ris med bönor). Gott och mättande!

First few days

21.01.11
Jag steg av planet och mottes av varme och fuktig luft. Jag drog av mig scarfsen och trojan innan svetten borjade rinna. Lite halvt illamaendes gick jag med bestammda steg in i byggnaden. Kort ko till passkontrollen och sa mot vaskorna. En halvtimme senare, med vaskorna pa vagnen ringlade kon sig ut mot arrival hall. Pirrigt. Hjartat slog. Och dar stod pappa, stor kram. Varme. Och fuktiug luft. Torst. Jag kopte en flaska vatten.



Bilarna for forbi, taxibilar tutade. Myggen gjorde sig inte paminnda forran det var dags att sova. Jag vaknade efter att ha slumrat till, 3 myggbett i ansiktet. Och sen nagra till. Myggstift pa. Lite till. Fler myggbett. Lite mer myggstift. Jag slummrade till, sen var klockan 7. Pappa knackade pa dorren, dags att stiga upp. Tva timmar senare slappte han av mig pa universitetet. Fick en rundvandring pa campus. Strort. Enormt stort. Traffade utbytesstudenter, trevliga.



Forsta halvan av forsta dagen.


24.01.11
Jag njuter av varmen aven om svetten rinner och jag klunkar vatten som aldrig forr. Solen gor mig brun, varmen gor mig glad. It's a shame att jag annu inte varit pa stranden, sa nara men anda sa langt bort. Men om nagra dagar, definitivt. Myggorna stor mig inte mer om natterna sa nu sover jag bra.

Imorgon ar det dags for andra delen av orientation days. Idag fick vi lyssna till diverse personer inom International Programmes Office, African Studies etc. Vi fick lara oss om Ghanaian Culture. Skaka inte hand, rack inte over, och at for guds skull inte med vanster hand. Det ar ett tecken pa respektloshet. Tvingas du anvanda vanster hand nar du racker over nagot, maste du be om ursakt. Sorry for using my left hand. Halsa, inte med ett Hello, utan Good morning, Good Afternoon, Good Evening etc. Anvand Please, Thank you och Sorry ofta. Respekt och artighet, viktiga ledord i den Ghanaianska kulturen.

Jag marker hur jag denna vistelsen, redan borjar forsta mer av den Ghanaianska kulturen. Jag gillar den, aven om den ar uppbyggd pa hieraki och respekt. Jag gillar det, for att vi saknar sadant i Sverige. Ett mellanting vore bra.

Nu är jag påväg, ska packa sista innan det är dags att ta tunnelbanan till Heathrow. Det känns inte pirrigt...än, utan bara spännande. Har haft fina dagar här i London, korta och intensiva men fina. Träffat gamla vänner från Kingston och umgåtts med syrran. Känns tråkigt att lämna henne. Mina kära syster. Men nu är dags att påbörja nästa äventyr. Jag ser fram emot det.

När jag flyger över träden vid huset ikväll vet pappa att det är dags att ta bilen till Kotoka International Airport.

Jag ska dansa mig galen

Snart beger jag mig, till värmen, solen och havet. Det tar lite tid att inse bara, packningen går i slowmo och tiden tickar på som om denna vardagen kommer fortsäta för evigt. Men om några dagar rycks jag ur vardagen och möts av myggor, kulturkrockar och galen trafik. Men inte minst, västafrikanska rytmer, livsglädje och paradis. Jag ska dansa mig galen över att få känna sommarvärmen mot min hud.